Det är nu 18 dagar sen operationen och jag är inte i närheten av att se slutet på detta. Det vore en rejäl dos försköning av verkligheten att säga att livet som fotikappad är toppen.
Men det kunde ha varit värre, och det går över innan jag blir pensionär - dagens gnäll avklarat. Nu till det positiva; förra veckan blev det hela tre träningspass - två på gymmet (styrka och kondition) och ett på cykel. Jajamensan, trots klumpskon på ena foten funkade cykel finfint med en liten speciallösning; ett styck vanlig pedal istället för en spd-pedal. Jag och Assar, min orange-blå springare, kommer utan tvekan att få många fina pass framöver.
När jag nu går in på tredje veckan efter operation är målet fyra träningspass. En ökning med - håll i hatten - ett pass. Började idag med ett intervallpass på stepmaskinen, 8x2min (totalt 40 minuter med uppvärmning och nedtrampning), och därefter la jag till 37 minuter styrka. Träna kondition inomhus på detta vis är inget jag skulle göra i normalfallet, det går banne mig under tråkighetskategorin se-på-när-gräset-växer. Men för tillfället när mina alternativ är få, gör jag det mer än gärna. När en står där och trampar, folk slänger ett getöga eller två på mig och undrar förmodligen varför en halt och lytt tös inte vilar som normala människor skulle ha gjort; och jag vet inte om mitt brandbilsfärgade ansikte eller svetten som flödar är värst - ett jävlar anamma driver mig och jag fylls av glädje av att kunna ta ut mig. Även på en stepmaskin. Men jag kommer naturligtvis att säga upp bekantskapen sen när det är dags att springa igen, tro inget annat.
I mina framsteg kan jag även lägga till bilkörning; jodå, med små knep så funkar det - bromsa med vänster fot och använda farthållaren så mycket som möjligt ;)
