I går, fredag, var jag redo. Eller nej, inte ett dugg redo för att vara ärlig. Men jag behöver komma igång igen, om jag ska ta mig tillbaka någon gång under denna livstid. Så, intervaller stod på schemat.
Nervös och trött. Sömnen är det ingen ordning och reda på ännu, men jag hoppas innerligt på att det blir bättre inom en väldigt snar framtid. Men nervositeten - var kom den ifrån? Kära nån. Intervaller är inget nytt, så antar att det var känslan jag var orolig och nervös inför; kommer kroppen vara helt kaos? Kommer tempot vara snabb-sengångare-på-tur? Jag tänkte börja snällt med tröskelintervaller - ett tuffare pass, som inte kändes omöjligt.
Uppvärmningen kändes ärligt talat inge vidare - torsdagens styrkepass satt i benen. Nåväl, det var inte mycket att be för, utan tryckte igång klockan och stack iväg på första intervallen. Det var enormt kämpigt - kan bero lite på att jag satte "tröskeln" en aning för lågt (när man går efter gamla meriter...), speciellt för icke-platt underlag. Oavsett, så genomförde jag hela passet och kände mig otroligt nöjd efteråt, trots snigelfarten. Det är ett steg i rätt riktning!
I dag blev det distans, i det härliga vädret. Men är det strålande solsken och varmt, så skadar det inte att ha vätska med sig - lätt att vara efterklok, speciellt när man håller på att törsta ihjäl. Första milen, upp på vulkanen och tillbaka, gick fint. Maxade pulsen när jag träffade på herr Orm. Andra svängen ut, ja, då fick jag en rejäl dipp under några kilometer. Det är dock ett gott tecken att jag fortfarande orkar med längre distanser (om vi bortser från ryggen som gnäller för minsta lilla), även när jag är trött och sliten. Och är öken inombords.
En vecka kvar till Venla i Finland. Försöker att inte stressa upp mig över sömnbrist, dålig form m.m., men det ligger alltid i bakhuvudet och lurar - när det är stafett så vill jag ju vara en tillgång i laget, inte motsatsen. Oavsett så ska det bli kul att få tävla igen, och det hänger ju inte enbart på löpningen.
