Sydsvenska 7-manna & 4-damkavlen - Ronneby OK

Träningsläger i Ronneby i januari, tävlingar i Jämjö förra helgen och träning fredag och lördag i Karlshamn respektive Ronneby; nog kände jag mig väl förberedd. Frågetecknet var för det mentala och min ena vad.



Damstarten . Foto: Caluva Foto

Första stafetten för året, första stafetten för Pan och första stafetten där det inte enbart var för skoj skull. Dessutom bara min andra masstart på natten (första var 10mila Skåne).Ärligt talat var jag så nervös på lördagskvällen att jag inte var långt ifrån tårar. Jag gick ifrån att i ena stunden känna mig säker på att klara detta för att i nästa stund tvivla starkt på mig själv.
Lite andningsövningar med Svante och sen var det dags att gå in i startfållan. Jag skulle försöka hänga med bara, inte rusa för fullt och vara noga med riktningen - det var planen.

Jag tog täten till startpunkten ..

Startsignalen gick - gissa vem som var först till startpunkten? Svårt att lära en gammal hund sitta säger man ju och jag har för vanan att mer eller mindre spurta till startpunkten, så inte gjorde jag något annorlunda denna gång. Till min förvåning var det ingen av de andra tjejerna som hängde med riktigt, en tanke om att sänka tempot flög förbi men inte mer än så. Jag fann med en gång startpunkt och K1/boet på kartan, kunde därefter snabbt och enkelt vika kartan för att enbart behöva vrida på handen för att se definitionen.
En härlig lång och brant stentrappa mötte oss direkt efter starten - släppte lite på tempot och förväntade mig att andra skulle komma upp sidan om trappan för att försöka ta sig fram. Men icke. "En vanlig dag på jobbet Jannie, bara fortsätt mata på uppför" och det gjorde jag, van trapplöpare som man är, dvs brevbärare.
Väl uppe på kanten kom tjejerna upp bredvid mig när jag stannade en sekund för att checka av riktningen. Full fart igen, fick bautastenen till höger om kontrollen och kunde vika av till vänster för att ta K1 först av alla - aldrig hänt förut!
Hade koll på slingornas ordning, fortsatte snabbt ut ifrån boet mot K2. Märkte tidigt att jag fått samma gaffling som Scalet/Orion och Svensson/IKHP. Jag och Scalet turades om att stämpla först vid kontrollerna, vid K6 gick vi dock lite för långt ned och Svensson tog den precis före mig.

Startpunkten .

K7 stämplade jag inte bara kontrollen, nockade kontrollföremålet dessutom - inte att rekommendera att dra huvudet rakt in i en sten - gjorde något så djävulskt ont, fick släppa lite smått på tempot och på tjejerna för att återfå balansen innan jag fortsatte. Varvningskontrollen tog jag några sekunder efter men var snabbt ikapp i uppförsbacken på väg till K11. Inga problem med löpstyrkan, kände mig stark och trygg. Jag hade läget under koll, då. När vår lilla trio hade besökt K11 låg vi cirka 4 minuter före den jagande klungan.
Vi begav oss av mot K12, jag som trea. Slappnade av lite. Passerade två stenmurar, följde kanten på höjden och ut på stigen och sen... ja, vad hände där? Vi alla tre, ovetandes uppenbarligen, drog helt tillbaka! Nog kändes det inte helt rätt med riktningen men jag hade ju inte varit alltför uppmärksam, så jag tänkte att det mycket väl kunde vara jag som inte hade hängt med med kartläsningen.


Högerklicka - Öppna i ny flik/nytt fönster - för vägval .

Svensson som drog började tveka, Scalet och jag tog över. Vi följde någon stig men vilken kunde jag inte alls förstå, den tog ju aldrig slut! Jag såg så äntligen en stenmur och en stig som gick upp längs med - kunde det vara så att vi faktiskt var där vi skulle vara? Vi följde stenmuren men jag förstod att det inte kunde vara rätt när den fortsatte för länge. Äääh men skrutt! Jag lät Scalet ta över som fick en väldans fart plötsligt och drog ut oss på en stig bredvid ett bräskigt hygge. Av någon anledning sa det då stopp för mig. Jag kunde inte alls få ihop det, jag hade inte en aning om vart vi var, så jag stannade för att läsa in mig och släppte därmed Scalet och Svensson då jag inte vågade fortsätta, tyvärr. Jag var mer eller mindre helt säker på att gafflingen var slut men ändå så kunde jag inte hänga på. Till min stora förtret kunde jag inte finna det bräskiga hygget på kartan där i mörkret, så alternativet blev tillslut att dra mer västerut för att finna den stora stigen. Det tog lång tid innan jag nådde dit i och med att jag hela tiden försökte läsa in mig, hitta något som kunde skvallra om vart jag var samtidigt som jag kämpade mot panik-gråt-känslan. Slutligen kom jag till att det började gå nedför och jag hade då två alternativ till vart jag kunde vara. Tog mig nedför och förstod äntligen vart jag var, satte av söderut på stigen för att ta ett säkert vägval till K12, nu gällde det enbart att hålla så hög fart som möjligt och få de sista kontrollerna bra.Fick K13 okej och drog sen upp ett så högt tempo jag kunde utan att tappa i kartläsningen. Nådde målet mycket senare än vad jag skulle ha gjort. 7.50 minuter försent, för att vara exakt. När andra låg på 7-10 minuter ungefär till K12 hade jag 17 minuter. Fruktansvärt besviken, arg och ledsen. Kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var inte så här det skulle sluta.


Jag, Angelika, Johanna & Marie .

Men, jag måste se det positiva med tävlingen och där finns mycket att hämta. Jag gjorde ett misstag, som tyvärr var väldigt stort men 14 utav 15 kontroller gick jag bra. Att vara med i tättrion fram till K11, att inte ge upp när jag fick ett bakslag och lyckas återuppta fokuset efter en så pass stor miss - allt det och mycket till är det som jag ska försöka komma ihåg istället för enbart missen, den ska jag bara ta lärdom utav.

Tjejerna gjorde stabila lopp dagen därpå och plockade placeringar så vi slutade på en 8:e plats utav 15 lag, 33:37 minuter efter det segrande laget OK Orion.

Vaden som jag hade ett frågetecken för visade sig vara ett befogat sådant. Efter målgång när jag hade hunnit till duschen kom så smärtan igen. Åter vila ifrån löpning, hoppas på att vara bra snart igen...

Vårracet lång & medel - OK Orion

Mentalt slut efter målgång, fysiskt inte så farligt - det har aldrig hänt förut under mina nio år som orienterare. Men så har jag aldrig kämpat så mycket förr för att behålla fokus hela banan.


Högerklicka - Öppna i ny flik/nytt fönster -
för att se vägval

Långdistans i Jämjö. Planen? Dra ned på tempot, noggrann riktning och upp på höjderna. Det var mer eller mindre vad jag upprepade hela tiden för mig själv under loppet; inte för fort Jannie, riktning, riktning, riktning, upp på höjderna, inte runt om, upp, upp, ta det lugnt, en sträcka i taget, håll fokus! Tur att ingen annan kunde höra mina enformiga och tjatiga tankar som verkligen gick på repeat. Nästan som att ha en hel förskoleklass i huvudet som alla tjatade om vad just de ville göra under lektimmen. Men koncentrationen höll hela vägen! Nåja, nästan i alla fall. Från nästsista kontrollen släppte jag det och självklart - drog snett! Tappade dock inget placeringsmässigt på den lilla kroken.
Jag drog snett på fler ställen men var så uppslukad av vad jag skulle göra att jag inte hade tid att bli mitt vanliga "arg-besviken-vill-slänga-kartan-på-marken-och-hoppa-sönder-den"-mig.
Stämplade i mål som en fantastiskt nöjd och glad tjej med känslan av seger, en liten personlig sådan.


Sträcka: 6,5 km (7,7 km)
Tid: 54:06 min
Placering: 4/17
Fullständig resultatlista här

Söndag. Idag skulle det bli betydligt klurigare än gårdagen sades det. Bring it on! Med ett litet nyvunnet självförtroende så oroade inte svårigheten mig något, jag skakade mest galler och ville bara bli utsläppt.
Började halvknackigt, fokuset ville inte infinna sig riktigt. Missade K1, skärpte mig till K2, började bra ut till K3 men tappade riktningen. Tyckte det började bli lite för blött om fossingarna och förstod att jag var fel på det. När jag nästan var vid kontrollen kom Lina Svensson, OK Skogsfalken (slutade tvåa) som startat två minuter bakom mig och stämplade precis före. Vi slog därefter följe mot K4 och när hon tvekade och drog mer åt höger precis innan ringkanten, hade jag koll på läget och kunde ta kontrollen före henne. Dessvärre drog jag alldeles för långt ned till K5, vilket resulterade i att Lina stämplade K5 före, samma med K6 då jag läste helt galet - fick för mig att jag inte skulle följa stenmuren? Vet inte hur jag fick ihop det, möjligt att jag förväxlade stenmuren och kraftledningen när jag bara slängde en snabb blick på kartan. Bra riktning och tempo till K7 gjorde att jag kom ikapp Lina och stämplade precis efter. Nu, äntligen började jag att komma in i orienteringen och fick det att flyta på. Drog på ut ifrån K8, låg före men tvekade lite i ringen så jag stämplade precis efter. Till K10 låg jag precis i rygg på Lina och när hon tvekade vid ringkanten hade jag koll på läget, drog vidare och stämplade kontrollen före med god marginal. Resterande bit försökte jag att dra på och lyckades springa ifrån Lina med minuten i alla fall.

Så här glad var jag innan start på söndagen!

Min löpstyrka är det inget fel på - men precis som den hjälper så stjälper den också.
Men definitivt en bra helg på det stora hela!


Sträcka: 3,9 km (4,6 km)
Tid: 35:53 min
Placering: 3/10
Fullständig resultatlista här

Hallandspremiären medel & lång - OK Lindéna & Laholms IF OK

Det var väl en sämre skräcknovell skriven om fredagens tävling - så här följer endast en kort sammanfattning av lördagen och söndagens tävling.

Revanschsugen om något efter "uppvärmningen" natten innan. Benen smått sega, kändes att det inte blivit något löppass på senaste tiden och än mindre något i tävlingstempo.
Höll bättre fokus än gårdagen, betydligt fler spik än bom men orken och tempot fanns inte där. Inte helt nöjd vid målgång men det var åtminstone ett steg i rätt riktning! Vaden höll dessutom, inga protester där vilket nog var det mest positiva med dagen.


Sträcka: 3,7 km (4,51 km)
Tid: 32:29 min
Placering: 13/44
Fullständig resultatlista här

Söndag, långdistans. Fruktansvärt sliten efter två tävlingar - lämnade jag "vältränade mig" i norr?! Åkte till tävlingen med vetskapen om att jag kanske inte skulle kunna fullfölja på grund av vaden. Att ha klarat två tävlingar redan var nästan mer än vad jag hade hoppats på, så att klara av en långdistans dessutom räknade jag inte med. Men jag planerade på att starta, hur långt jag skulle ta mig återstod att se.

Till min stora glädje kunde jag fullfölja loppet utan problem med vaden och långdistansen vart dessutom det bäst genomförda loppet denna helgen. Inte det bästa vägvalet till K2 och bom till K11 (fel vägval dessutom) men i övrigt var det bara orken som fattades.


Sträcka: 7,3 km (9,52 km)
Tid: 64:52 min
Placering: 12/40
Fullständig resultatlista här


*Högerklicka på bilderna - öppna i ny flik/nytt fönster - för att se vägval

Hallandspremiären natt - Halmstad OK

Och så var helgen äntligen kommen - premiärhelgen, som jag längtat helt galet mycket till!
I och med mitt klubbyte får jag numera vänta en vecka längre på att göra min tävlingspremiär - men det är det värt!
Hela veckan har jag pendlat mellan otåligt, tyst väntande till galet-dansande-glad över att jag snart skulle få springa igen. Övertaggad? Aningens. Oroad? Smått. Det jag trodde mig vara en möjlig hälseneskada, då smärtan satt så pass långt ned, visade sig vara en kraftig överbelastning på vaden "bara". Detta betyder att jag ska trappa upp löpningen försiktigt. Tre tävlingar i rad är inte vad sjukgymnasten kallar för att "trappa upp", men han förbjöd mig inte att springa. Sa enbart att jag skulle göra upp en plan innan utifall att jag skulle få ont under tävlingarna. Min plan blev; satsa fullt på natten och medeln och springa lången om det känns bra. Får jag ont så är det bara att bryta omedelbart. Så, smått oroad var jag för att det skulle bli för mycket för vaden.

Vidare i historien då - på väg till Vilshärad, lampan laddad och jag lika så. En ganska kort bana väntade, enbart 4,8km. Började att värma upp i god tid och lade i huvudet upp en plan för tävlingen. In i startfållan, åter till gamla vanor - några böj hit, några dit och ett och annat skutt. Rabbla kodsiffror och gå igenom kontrollpunkter och slutligen kolla kompassen och avstånd till startpunkten. Redo för start.
Startsignalen gick och precis som alltid sprintade jag iväg till startpunkten för att därefter sänka tempot lite. Det har blivit en vana att göra det då man ibland har en väldigt trång passage fram till startpunkten och jag verkligen avskyr att bli fast bakom folk, samtidigt känns det som att jag kommer in i löpningen på ett helt annat sätt.

Nåväl, den där planen jag nämnde innan... den lämnade jag i starten, bevisligen. Var nästan framme vid K1 då jag vände tillbaka, trodde jag var för långt upp, för att springa rakt på den södra gropen och få bekräftat att jag inte alls var för långt upp. Tog kontrollen och fortsatte uppåt mot K2. Höll riktningen någorlunda fram tills det att det började tätna, då jag drev av till höger. Kom ut vid stigförgreningen, drog tillbaka åt vänster och läste på de öppna ytorna. Kom här ikapp tjejen som startat precis före mig - drog med ut i hennes riktning (ajabaja fröken, du ska orientera själv!) istället för att sikta mot stigkorset. Fick punkthöjderna till vänster och direkt därpå höjden till höger som jag vek in på och följde, höll bra riktning och gick rakt på bäckförgreningarna. Nedfallna träd fick mig att dra mer norrut och när jag kom ut till stigen kunde jag skymta höjden norr om mig. Följde området med vindfällen, hade full koll på när jag kom in i ringen men tappade riktningen direkt därefter när jag kom in i riset. Förstod att jag behövde gå uppåt och fick tillslut kontrollen.

Att ta sig ut ifrån K3 till stigen var trassligt och när jag kom till stigkorsningarna påverkades jag ännu en gång utav min konkurrent som hängt på mig, som här gick upp vid sidan om mig. Jag kollade mer på vart hon tänkte ta vägen än att följa min plan, drev alltså av för mycket till vänster och kom så pass långt ut att jag såg stigen. Bara till att vända tillbaka och trassla sig fram till kontrollen. Nä, skärpning nu Guri. På väg till K5 hade jag fortfarande tjejen hack i häl, uppenbart att hon totalhängde mig när hon till och med hängde med på mina svängar (vilket jag såklart borde ha struntat i), så stressade och följde höjden uppepå istället för att följa längs foten. Fick kontrollen hyfsat snabbt ändå. Tänkte att jag skulle göra ett försök till att bli av med min anhängare och ökade takten en aning, fick dock inte K6 direkt så inte blev jag av med henne.

Planlöst drog jag sedan vidare mot K7. Kanske hjärnlöst med? Värdelöst vägval - borde dragit norr om linjen - som dessutom slutade i att jag hade noll koll på vart jag var, trodde att jag var längre söderut när jag följde det gröna, passerade den lilla stigen men var inte säker på om det var en "riktig" stig, tog tillslut en ny riktning för att hitta den större stigen. Höll på att falla in i mitt vanliga "förbannad-panik-vill-bara-gråta-och-stampa-i-marken"-tillstånd men lyckades skaka ur det ur huvudet och koncentrerade mig på hur jag skulle lösa problemet. I och med att jag inte hade en aning om vart jag kom ut på stigen, valde jag att gå hela vägen upp, ta av till vänster och för att vika in vid gropen. På så sätt slapp jag irra runder i det gröna i alla fall. Precis innan jag stämplade kom hängartjejen in från ett annat håll... Återförenade, igen! Hallelujah! Och om jag tyckte att allt det andra gröna var trassligt och jäkligt att ta sig igenom - det var rena öppna skogen jämfört med detta. Jag visste visserligen på förhand hur det var i och med att jag sprang O-ringen här. Missade att svänga av på stigen, annars fick jag K8 bra. Hur skulle jag då ta K9 på bästa sätt? Springa uppe på sanddynerna i den kraftiga motvinden kändes som ett dåligt alternativ. Springa på stigen och läsa av dynerna likaså, skulle ta alldeles för lång tid. Så, alternativet föll på stegning ifrån stigkorset. Utförde en perfekt stegning men litade inte på mig, så istället för att gå rakt in, drog jag lite längre ned... och där bommade jag kontrollen! Fick syn på flaggstången och då var det bara till att vända tillbaka. Eländet var inte slut ännu, nejnej. När jag kom ut på stigen svängde jag av helt galet, upptäckte det snabbt men tappade ändå tid på det. Sen skötte jag mig resten av biten...

Så, det gick fort men väldigt fel. Hela banan. Väljer att skratta åt det, det var första tävlingen och övertaggad som jag var, var det nästan väntat att det skulle sluta så här. Det jag tar med mig från denna tävlingen var det höga tempo jag faktiskt orkade hålla + att kroppen, vaden, inte protesterade överhuvudtaget.
Och nu är jag äntligen back in business!

Sträcka: 4,8 km (6,79 km)
Tid: 45:48 min
Placering: 10/19
Fullständig resultatlista här


*Högerklicka på bilden - visa i ny flik/nytt fönster för att se vägval