Sydsvenska 7-manna & 4-damkavlen - Ronneby OK

Träningsläger i Ronneby i januari, tävlingar i Jämjö förra helgen och träning fredag och lördag i Karlshamn respektive Ronneby; nog kände jag mig väl förberedd. Frågetecknet var för det mentala och min ena vad.



Damstarten . Foto: Caluva Foto

Första stafetten för året, första stafetten för Pan och första stafetten där det inte enbart var för skoj skull. Dessutom bara min andra masstart på natten (första var 10mila Skåne).Ärligt talat var jag så nervös på lördagskvällen att jag inte var långt ifrån tårar. Jag gick ifrån att i ena stunden känna mig säker på att klara detta för att i nästa stund tvivla starkt på mig själv.
Lite andningsövningar med Svante och sen var det dags att gå in i startfållan. Jag skulle försöka hänga med bara, inte rusa för fullt och vara noga med riktningen - det var planen.

Jag tog täten till startpunkten ..

Startsignalen gick - gissa vem som var först till startpunkten? Svårt att lära en gammal hund sitta säger man ju och jag har för vanan att mer eller mindre spurta till startpunkten, så inte gjorde jag något annorlunda denna gång. Till min förvåning var det ingen av de andra tjejerna som hängde med riktigt, en tanke om att sänka tempot flög förbi men inte mer än så. Jag fann med en gång startpunkt och K1/boet på kartan, kunde därefter snabbt och enkelt vika kartan för att enbart behöva vrida på handen för att se definitionen.
En härlig lång och brant stentrappa mötte oss direkt efter starten - släppte lite på tempot och förväntade mig att andra skulle komma upp sidan om trappan för att försöka ta sig fram. Men icke. "En vanlig dag på jobbet Jannie, bara fortsätt mata på uppför" och det gjorde jag, van trapplöpare som man är, dvs brevbärare.
Väl uppe på kanten kom tjejerna upp bredvid mig när jag stannade en sekund för att checka av riktningen. Full fart igen, fick bautastenen till höger om kontrollen och kunde vika av till vänster för att ta K1 först av alla - aldrig hänt förut!
Hade koll på slingornas ordning, fortsatte snabbt ut ifrån boet mot K2. Märkte tidigt att jag fått samma gaffling som Scalet/Orion och Svensson/IKHP. Jag och Scalet turades om att stämpla först vid kontrollerna, vid K6 gick vi dock lite för långt ned och Svensson tog den precis före mig.

Startpunkten .

K7 stämplade jag inte bara kontrollen, nockade kontrollföremålet dessutom - inte att rekommendera att dra huvudet rakt in i en sten - gjorde något så djävulskt ont, fick släppa lite smått på tempot och på tjejerna för att återfå balansen innan jag fortsatte. Varvningskontrollen tog jag några sekunder efter men var snabbt ikapp i uppförsbacken på väg till K11. Inga problem med löpstyrkan, kände mig stark och trygg. Jag hade läget under koll, då. När vår lilla trio hade besökt K11 låg vi cirka 4 minuter före den jagande klungan.
Vi begav oss av mot K12, jag som trea. Slappnade av lite. Passerade två stenmurar, följde kanten på höjden och ut på stigen och sen... ja, vad hände där? Vi alla tre, ovetandes uppenbarligen, drog helt tillbaka! Nog kändes det inte helt rätt med riktningen men jag hade ju inte varit alltför uppmärksam, så jag tänkte att det mycket väl kunde vara jag som inte hade hängt med med kartläsningen.


Högerklicka - Öppna i ny flik/nytt fönster - för vägval .

Svensson som drog började tveka, Scalet och jag tog över. Vi följde någon stig men vilken kunde jag inte alls förstå, den tog ju aldrig slut! Jag såg så äntligen en stenmur och en stig som gick upp längs med - kunde det vara så att vi faktiskt var där vi skulle vara? Vi följde stenmuren men jag förstod att det inte kunde vara rätt när den fortsatte för länge. Äääh men skrutt! Jag lät Scalet ta över som fick en väldans fart plötsligt och drog ut oss på en stig bredvid ett bräskigt hygge. Av någon anledning sa det då stopp för mig. Jag kunde inte alls få ihop det, jag hade inte en aning om vart vi var, så jag stannade för att läsa in mig och släppte därmed Scalet och Svensson då jag inte vågade fortsätta, tyvärr. Jag var mer eller mindre helt säker på att gafflingen var slut men ändå så kunde jag inte hänga på. Till min stora förtret kunde jag inte finna det bräskiga hygget på kartan där i mörkret, så alternativet blev tillslut att dra mer västerut för att finna den stora stigen. Det tog lång tid innan jag nådde dit i och med att jag hela tiden försökte läsa in mig, hitta något som kunde skvallra om vart jag var samtidigt som jag kämpade mot panik-gråt-känslan. Slutligen kom jag till att det började gå nedför och jag hade då två alternativ till vart jag kunde vara. Tog mig nedför och förstod äntligen vart jag var, satte av söderut på stigen för att ta ett säkert vägval till K12, nu gällde det enbart att hålla så hög fart som möjligt och få de sista kontrollerna bra.Fick K13 okej och drog sen upp ett så högt tempo jag kunde utan att tappa i kartläsningen. Nådde målet mycket senare än vad jag skulle ha gjort. 7.50 minuter försent, för att vara exakt. När andra låg på 7-10 minuter ungefär till K12 hade jag 17 minuter. Fruktansvärt besviken, arg och ledsen. Kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det var inte så här det skulle sluta.


Jag, Angelika, Johanna & Marie .

Men, jag måste se det positiva med tävlingen och där finns mycket att hämta. Jag gjorde ett misstag, som tyvärr var väldigt stort men 14 utav 15 kontroller gick jag bra. Att vara med i tättrion fram till K11, att inte ge upp när jag fick ett bakslag och lyckas återuppta fokuset efter en så pass stor miss - allt det och mycket till är det som jag ska försöka komma ihåg istället för enbart missen, den ska jag bara ta lärdom utav.

Tjejerna gjorde stabila lopp dagen därpå och plockade placeringar så vi slutade på en 8:e plats utav 15 lag, 33:37 minuter efter det segrande laget OK Orion.

Vaden som jag hade ett frågetecken för visade sig vara ett befogat sådant. Efter målgång när jag hade hunnit till duschen kom så smärtan igen. Åter vila ifrån löpning, hoppas på att vara bra snart igen...