I och med mitt klubbyte får jag numera vänta en vecka längre på att göra min tävlingspremiär - men det är det värt!
Hela veckan har jag pendlat mellan otåligt, tyst väntande till galet-dansande-glad över att jag snart skulle få springa igen. Övertaggad? Aningens. Oroad? Smått. Det jag trodde mig vara en möjlig hälseneskada, då smärtan satt så pass långt ned, visade sig vara en kraftig överbelastning på vaden "bara". Detta betyder att jag ska trappa upp löpningen försiktigt. Tre tävlingar i rad är inte vad sjukgymnasten kallar för att "trappa upp", men han förbjöd mig inte att springa. Sa enbart att jag skulle göra upp en plan innan utifall att jag skulle få ont under tävlingarna. Min plan blev; satsa fullt på natten och medeln och springa lången om det känns bra. Får jag ont så är det bara att bryta omedelbart. Så, smått oroad var jag för att det skulle bli för mycket för vaden.
Vidare i historien då - på väg till Vilshärad, lampan laddad och jag lika så. En ganska kort bana väntade, enbart 4,8km. Började att värma upp i god tid och lade i huvudet upp en plan för tävlingen. In i startfållan, åter till gamla vanor - några böj hit, några dit och ett och annat skutt. Rabbla kodsiffror och gå igenom kontrollpunkter och slutligen kolla kompassen och avstånd till startpunkten. Redo för start. Startsignalen gick och precis som alltid sprintade jag iväg till startpunkten för att därefter sänka tempot lite. Det har blivit en vana att göra det då man ibland har en väldigt trång passage fram till startpunkten och jag verkligen avskyr att bli fast bakom folk, samtidigt känns det som att jag kommer in i löpningen på ett helt annat sätt.
Nåväl, den där planen jag nämnde innan... den lämnade jag i starten, bevisligen. Var nästan framme vid K1 då jag vände tillbaka, trodde jag var för långt upp, för att springa rakt på den södra gropen och få bekräftat att jag inte alls var för långt upp. Tog kontrollen och fortsatte uppåt mot K2. Höll riktningen någorlunda fram tills det att det började tätna, då jag drev av till höger. Kom ut vid stigförgreningen, drog tillbaka åt vänster och läste på de öppna ytorna. Kom här ikapp tjejen som startat precis före mig - drog med ut i hennes riktning (ajabaja fröken, du ska orientera själv!) istället för att sikta mot stigkorset. Fick punkthöjderna till vänster och direkt därpå höjden till höger som jag vek in på och följde, höll bra riktning och gick rakt på bäckförgreningarna. Nedfallna träd fick mig att dra mer norrut och när jag kom ut till stigen kunde jag skymta höjden norr om mig. Följde området med vindfällen, hade full koll på när jag kom in i ringen men tappade riktningen direkt därefter när jag kom in i riset. Förstod att jag behövde gå uppåt och fick tillslut kontrollen.
Att ta sig ut ifrån K3 till stigen var trassligt och när jag kom till stigkorsningarna påverkades jag ännu en gång utav min konkurrent som hängt på mig, som här gick upp vid sidan om mig. Jag kollade mer på vart hon tänkte ta vägen än att följa min plan, drev alltså av för mycket till vänster och kom så pass långt ut att jag såg stigen. Bara till att vända tillbaka och trassla sig fram till kontrollen. Nä, skärpning nu Guri. På väg till K5 hade jag fortfarande tjejen hack i häl, uppenbart att hon totalhängde mig när hon till och med hängde med på mina svängar (vilket jag såklart borde ha struntat i), så stressade och följde höjden uppepå istället för att följa längs foten. Fick kontrollen hyfsat snabbt ändå. Tänkte att jag skulle göra ett försök till att bli av med min anhängare och ökade takten en aning, fick dock inte K6 direkt så inte blev jag av med henne.
Planlöst drog jag sedan vidare mot K7. Kanske hjärnlöst med? Värdelöst vägval - borde dragit norr om linjen - som dessutom slutade i att jag hade noll koll på vart jag var, trodde att jag var längre söderut när jag följde det gröna, passerade den lilla stigen men var inte säker på om det var en "riktig" stig, tog tillslut en ny riktning för att hitta den större stigen. Höll på att falla in i mitt vanliga "förbannad-panik-vill-bara-gråta-och-stampa-i-marken"-tillstånd men lyckades skaka ur det ur huvudet och koncentrerade mig på hur jag skulle lösa problemet. I och med att jag inte hade en aning om vart jag kom ut på stigen, valde jag att gå hela vägen upp, ta av till vänster och för att vika in vid gropen. På så sätt slapp jag irra runder i det gröna i alla fall. Precis innan jag stämplade kom hängartjejen in från ett annat håll... Återförenade, igen! Hallelujah! Och om jag tyckte att allt det andra gröna var trassligt och jäkligt att ta sig igenom - det var rena öppna skogen jämfört med detta. Jag visste visserligen på förhand hur det var i och med att jag sprang O-ringen här. Missade att svänga av på stigen, annars fick jag K8 bra. Hur skulle jag då ta K9 på bästa sätt? Springa uppe på sanddynerna i den kraftiga motvinden kändes som ett dåligt alternativ. Springa på stigen och läsa av dynerna likaså, skulle ta alldeles för lång tid. Så, alternativet föll på stegning ifrån stigkorset. Utförde en perfekt stegning men litade inte på mig, så istället för att gå rakt in, drog jag lite längre ned... och där bommade jag kontrollen! Fick syn på flaggstången och då var det bara till att vända tillbaka. Eländet var inte slut ännu, nejnej. När jag kom ut på stigen svängde jag av helt galet, upptäckte det snabbt men tappade ändå tid på det. Sen skötte jag mig resten av biten...
Så, det gick fort men väldigt fel. Hela banan. Väljer att skratta åt det, det var första tävlingen och övertaggad som jag var, var det nästan väntat att det skulle sluta så här. Det jag tar med mig från denna tävlingen var det höga tempo jag faktiskt orkade hålla + att kroppen, vaden, inte protesterade överhuvudtaget.
Och nu är jag äntligen back in business!
Sträcka: 4,8 km (6,79 km)
Tid: 45:48 min
Placering: 10/19
Fullständig resultatlista här
*Högerklicka på bilden - visa i ny flik/nytt fönster för att se vägval
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar