Träningsläger Östersund: Finalen - Öppet Spår

Äntligen var det dags - med 45mil i kroppen skulle jag nu för första gången ta mig från Sälen till Mora på skidor!
Alarmet ringde kl.03.00 på söndagsmorgonen, en timme före avfärd. Förskräckligt tidigt om Ni frågar mig. Tre timmars sömn hade jag lyckats skrapa ihop men trots sömnbristen kände jag mig klarvaken och taggad för start.


Maj-Britt startar i Tjejvasan - Gustav Vasa

Vi (mams, Maj-Britt, Eva och jag) rullade in på parkeringen i Sälen vid 06.00-tiden och packade genast ut oss ur bilen. Vi drog nitlotten när vi valde toalettkö och kom därför senare än tänkt in i startfållan. Strax innan 07.30 kunde Eva och jag ta på oss skidorna - som vi sent dagen innan hade hämtat ut, nyvallade, men ännu inte testat. Nitlott igen! Försökte skjuta ifrån men det resulterade bara i att det släppte helt för mig - 07.33 korsade jag startlinjen där Mams och M-B hejade på mig och jag ropade tillbaka till dem "JAG HAR INGET FÄSTE!". Kanoners. Den kända långa backen kom och det var bara att göra som precis alla andra - saxa. Samtidigt som jag försökte ta placeringar genom att smita mellan här och var, höll jag noga koll på vart jag hade mina stavar. Det hände några gånger att personen bakom placerade sin skida ovanpå en utav mina trugor, som då oförstående och otåligt väntade på att jag skulle förflytta mig framåt - "ursäkta, du har skidan PÅ min truga" hade dock önskad effekt.


Jag gör ett försök till att diagonala utan fäste

Jag nådde högsta punkten utan att vara det minsta trött, kollade distansen på klockan och vart smått chockad. På 37min hade jag inte kommit mer än strax över 3km! Vilken deprimerande start.
Genast började jag att försöka leta mig fram mellan åkarna för att kunna få fritt spår och därmed kunna öka tempot. Vänsterfilen kallades för omkörningsfil men det hade sorgligt nog 90% av startfältet missat.

När jag nådde Smågan såg jag min chans att lämna fler åkare bakom mig, hällde snabbt i mig lite sportdryck och stakade sedan vidare.
Antalet kilometer kvar minskade väldigt snabbt i början, kändes som att jag knappt hann lämna Smågan innan jag nådde Mångsbodarna där jag hejades på av Mams och M-B. Drack lite blåbärssoppa som man bör göra och efter ett snabbt toabesök så var jag på väg igen mot Mora.
Jag körde fortfarande utan fäste, stakade för allt jag var värd och saxade när det vart för kraftig stigning. Fick för mig att jag skulle spara tid på att inte stanna och lägga på rött klister som jag hade med mig i mitt vätskebälte.

Jag hade inte ens klarat av halva sträckan när ryggen, korsryggen för att vara mer exakt, började att protestera. Det fanns tillfällen då jag funderade på att bryta för att det gjorde så fruktansvärt ont, värken gick från korsryggen och ned i benen. Men att bryta var bara ett alternativ om jag skadade mig, så jag bet ihop och fortsatte att staka. 


Min målgång - Jag & David

Vid kontrollerna började jag nu att hälla i mig ett glas av allt - blåbärssoppa, sportdryck, vatten, buljong och kaffe. Lite löjligt mycket, haha. För att stilla hungern tuggade jag i mig en och annan energibar under loppet.

Vid Oxberg vart värken i ryggen nästan outhärdlig, så jag överlämnade mitt vätskebälte till Mams och genast lättade värken något. Och nu hade jag verkligen gett upp alla tankarna på att lägga på mer fäste - hade jag kört så här långt kunde jag lika bra köra resten utan fäste också. Vid nästan alla kontroller fick jag rapporter om hur jag låg till gentemot mina klubbkamrater - kändes riktigt bra att jag höll de flesta bakom mig, det var bara en som höll högre tempo än mig.


Eva i Mångsbodarna - Evas målgång - Målportalen

I Eldris vart det toastopp numero två och påfyllning av mycket vätska. 9km som det då var kvar till Mora kändes löjligt lite - men kilometrarna segade sig verkligen fram. Jag hann bara precis lämna Eldris när en från Helsingborgs SOK körde om mig - nyfiken på vem det var stakade jag ikapp och sneglade upp på killen (misslyckades nog stort med att göra en diskret snegling...) och såg att det var David Arborelius. Hälsade glatt på honom och försökte sedan att trycka på ordentligt i stakningen, tävlingsmänniska som jag är ville jag helst lämna honom bakom mig.
När vi kom in i Mora park hade jag fortfarande David i hasorna, han hade gett sig tusan på att han inte skulle släppa min rygg. Så när vi svängde in på "upploppsrakan" i Mora klev David ut i spåret bredvid och stakade om mig - gjorde helt enkelt en Northug på mig - samtidigt som jag vart stängd av andra. När jag så kunde kliva ut i spåret bredvid för att spurta hade han redan fått ett bra försprång som jag inte hann ta in. Men lättad, glad och oerhört stolt åkte jag under målportalen - 90 tunga kilometer avklarade!

Baden & Annie på måndagens Öppet Spår

Trots ett riktigt sugande före, dåligt stavfäste, trängsel i spåret, inget fäste, en smärtande korsrygg - så vart jag inte avskräckt. Hade ett stort leende på läpparna under delar av loppet och mitt i allt elände hade jag riktigt kul! Härligt med all publik längs med spåret som hejade på oss åkare. Glädjande även att få höra en annan åkare ropa efter mig "härlig stakning tjejen!" när jag tryckte på i en uppförsbacke.

Sluttiden för mig blev 8h 18min 37sek. Nästa år är jag under 8 timmar!

Genom att genomföra detta bevisade jag dessutom för mig själv att jag kan, bara jag vill!