Ett steg i rätt riktning...

I går, fredag, var jag redo. Eller nej, inte ett dugg redo för att vara ärlig. Men jag behöver komma igång igen, om jag ska ta mig tillbaka någon gång under denna livstid. Så, intervaller stod på schemat.

Nervös och trött. Sömnen är det ingen ordning och reda på ännu, men jag hoppas innerligt på att det blir bättre inom en väldigt snar framtid. Men nervositeten - var kom den ifrån? Kära nån. Intervaller är inget nytt, så antar att det var känslan jag var orolig och nervös inför; kommer kroppen vara helt kaos? Kommer tempot vara snabb-sengångare-på-tur? Jag tänkte börja snällt med tröskelintervaller - ett tuffare pass, som inte kändes omöjligt. 

Uppvärmningen kändes ärligt talat inge vidare - torsdagens styrkepass satt i benen. Nåväl, det var inte mycket att be för, utan tryckte igång klockan och stack iväg på första intervallen. Det var enormt kämpigt - kan bero lite på att jag satte "tröskeln" en aning för lågt (när man går efter gamla meriter...), speciellt för icke-platt underlag. Oavsett, så genomförde jag hela passet och kände mig otroligt nöjd efteråt, trots snigelfarten. Det är ett steg i rätt riktning!

I dag blev det distans, i det härliga vädret. Men är det strålande solsken och varmt, så skadar det inte att ha vätska med sig - lätt att vara efterklok, speciellt när man håller på att törsta ihjäl. Första milen, upp på vulkanen och tillbaka, gick fint. Maxade pulsen när jag träffade på herr Orm. Andra svängen ut, ja, då fick jag en rejäl dipp under några kilometer. Det är dock ett gott tecken att jag fortfarande orkar med längre distanser (om vi bortser från ryggen som gnäller för minsta lilla), även när jag är trött och sliten. Och är öken inombords.

En vecka kvar till Venla i Finland. Försöker att inte stressa upp mig över sömnbrist, dålig form m.m., men det ligger alltid i bakhuvudet och lurar - när det är stafett så vill jag ju vara en tillgång i laget, inte motsatsen. Oavsett så ska det bli kul att få tävla igen, och det hänger ju inte enbart på löpningen.

Tillbaka på ruta ett...

Tiden rusar - det är knepigt att få ihop allt. Livspusslet: skola, träning, sömn etc. Men vem sa att det skulle vara enkelt...?

Våren har varit en enda lång period med stress. Måsten hit, måsten dit. Svårt att säga nej i alla lägen - "jag fixar, inga problem". Mina studier, min träning... mitt välmående fysiskt och mentalt; det har kostat mig en hel del. Jag har brutit ihop, alldeles för många gånger, på grund av stressen, av sömnlösheten och av otillräckligheten. Att ta sig upp ur sängen på morgnarna är svårt nog i vanliga fall på grund av min "vanliga" trötthet, men nu... stressad till apati. Det tar mig ofta en timme att övertala mig själv till att kliva upp, att det finns mening med det.

Det går inte att pressa sig hur länge som helst, det står klart för mig nu. Det drabbar en förr eller senare, mer eller mindre hårt. Kroppen började svara sämre på träning - först på intervallpassen. Det blev tyngre, jag sprang betydligt långsammare och orkade knappt, eller inte alls, att genomföra hela passet. Träning blev ännu ett stressmoment. Sen blev det även påtagligt på tävlingar. Orken fanns inte längre.

Nu försöker jag att avlasta mig från allehanda åtaganden, och inte åta mig nya, för att kunna fokusera på mig själv, och mina studier som dessvärre försummats rejält (och där försvann det sommarlovet...). Träna lugnt tills jag känner mig redo för hårdare pass. Avstå tävlingar för att inte tillföra stress till kroppen. Hitta glädje och träningsro.

Det går åt rätt håll. Jag kommer tillbaka, om än långsamt.

Det går hit, det går dit, det går runt en liten bit...

Taggade töser .

Så äntligen något positivt! Körde intervaller med Angelica och Lisa på löparbana i Lund idag. Laddade upp med en natts dålig sömn och lite poppande i bilen.

Vi bestämde oss för att köra 4 x 1000m + 5 x 200m. Det kändes OK på uppvärmningen och stegringsloppen, men jag fasade lite som alltid för intervallerna. Den där hatkärleken, ni vet. Eller kanske inte. För att få lite hjälp på traven så ställer jag ofta in klockan på ett visst tempo, så att jag inte ska tappa för mycket; på första intervallen skrek klockan på mig att jag sprang FÖR FORT hela tiden - ursäktamigliksomva? Nytt pers på 1000m, med 6 sekunder, bara sådär. De övriga tre gick också bra, men mer på min normala nivå. Oavsett - kul med något positivt som omväxling, skadar inte för motivationen :)

En "efter-intervallerna-var-avklarade-bild"
med Angelica et moi.

SM sprint & sprintstafett i Ronneby

Lördag - individuellt, kval:
Strålande väder dagen till ära. Vi fick dock hålla oss inomhus i karantän tills det var dags att jogga till start. Kände mig aningen sirapsseg i benen, speciellt i sista uppförsbacken till starten. Kl. 12:31 gick min start - utför till första - spik på. Sen gick det utför på annat vis; yr höna på vift är en bra beskrivning. Sprang förbi, fick vända. Missade en genomgång, fick ta nästa; och så höll jag på i alla fall halva banan. I mitt kvalheat var vi 27 pers och 20 skulle gå vidare till A-final. Efter min krassa inledning låg jag på en 23:e plats, det vill säga utanför A-final, men med en bättre avslutning så slutade jag på en 17:e plats och kvalade därmed in till A-final.

Söndag - individuellt, final:

Startpunkt - K1 (vägvalsanalys):
jag påbörjade det korta vägvalet...

Idag skulle jag hålla fokus. Virrpannan, yra hönan - hon skulle inte få vara med. Trodde jag. Glada barn som tittade på starten hejade på alla löparna; "kom igen, du kommer vinna! Heja, heja!". Jag gjorde skjuten-ur-en-kanon-start och barnen hejade imponerat på "den snabba flickan".

Första delen av banan gick i en liten "kuperad park" och jag gjorde en enorm miss till K1. Fullföljde inte mitt vägval och orkade inte ta mig tiden att kolla kartan. Fortsatte i svajig stil fram till K5 (det där när man tar ett S-vägval enbart för att det står arrangörer utplacerade och man tror att "oops, där får jag inte springa", trots att kartan säger annat) - sen var det långsträcka till arenan för varvning, en sträcka jag gjorde helt okej. Plockade placeringar in mot mål, men min dåliga början hade redan gjort för mycket skada. Synd, då jag kände mig rätt pigg i kroppen. Slutade på en 33:e plats av 40.

Det gjordes däremot bra resultat från flera andra i klubben, vilket firades med go'fika på Café Mandeltårtan. Senare på kvällen blev det först en promenad i centrala Ronneby inför sprintstafetten och därefter käk. Tillbaka i boendet (Villa FloraViola i Brunnsparken) intogs rabarberkaka bakad av Nicole och sen var det en väldigt prestigefylld match i kubb som utspelade sig mellan Pans två stafettlag. Lag 2 (mitt lag) tog 2 segrar utav 3 möjliga (den tredje hade vi egentligen, men vi missade kungen...).

Sakta vi gå genom stan ...

Pans lag 1 och lag 2 (gott och blandat...)

Måndag - sprintstafett:

Jag och Nicole innan start

Starten - Nicole tar täten

Målstämpling - missade enheten i farten...
med touch free hade den tagit (inte alls bitter tjej)

Strax innan kl. 10:00 fick vi, förstasträckslöparna, rada upp oss på startlinjen, mitt inne i centrala Ronneby. Lite nervös, men mest taggad. Skulle för första gången få springa med sportident touch free, vilket jag troligtvis var mest nervös över. Starten gick - långsträcka till K1 och jag tog ett högervägval som så många andra. Och som så många andra gick jag i fällan halvvägs på sträckan; jag såg att Nicole (som sprang förstasträckan i Pans förstalag) sprang uppför en trappa, och att många andra vände från där jag hade tänkt springa - ändå sprang jag och andra dit, och möttes av ett staket. Stängt. Tillbaka till trappan och folk GICK uppför och blockerade banne mig hela trappan. Seriöst... fick armbåga mig fram (schysst som man är). Dålig start igen. Vid K1 stämplade jag som man gör med touch free, hann några meter ifrån kontrollen och insåg att stämpeln inte hade tagit. Vände tillbaka och stämplade på vanligt vis och fick göra så på resterande kontroller också. Irriterande eftersom jag tappade någon sekund på var kontroll jämfört med de andra. Gjorde flera bra sträckor därefter, men missade tyvärr för mycket på några av sträckorna. Växlade över till Simon som 21:a, 1:45min efter. Inte vad jag hade hoppats på, speciellt inte eftersom jag kände att jag fysiskt hade mer att ge.

Växling med handklapp

Förstalaget gjorde bra ifrån sig och tog sig in på en 6:e plats, 1:55min efter segrande OK Ravinen. Vi i andralaget gjorde en godkänd insats och slutade 14:e, 7:16min efter, av totalt 34 startande lag.

Helgens resultat blev inte riktigt vad jag hade hoppats på. Samtidigt borde jag inte ha för höga förväntningar på mig själv, då jag är sämre tränad än förra året och jag dras fortfarande med fotproblem. Men jag vill mer och jag vet att jag kan mer.

Start - K1 (vägvalsanalys):
Jag tog högervägvalet men missade staketet i höjd
med ringen för K10/precis på linjen.

Rasmus vid andra varvningen

Nelly vid första varvningen

En hallux för mycket.

Okej, så jag tyckte det flöt på bra med foten - till en början. Jag kunde börja springa etc etc... Nu får jag öva latin långt mycket mer än vad jag hade önskat; tydligen har jag gått från att ha en hallux valgus, dvs sned stortå (och en jädrans knöl), till att ha hallux rigidus - stel jävla stortå på ren jävla svenska. Ursäkta. Stel stortå. Humöret har en tendens att gå lite upp och ned när en får ett sådant besked...

I och med att det på senare tid inte skett någon förbättring, så bestämde jag mig för att gå till en fotspecialist som jag vet är oerhört kunnig och engagerad. Han blev i princip upprörd över att se min stela stortå - det var helt enkelt inte okej. Jag fick ordinerat töjning av tån - görontsåinihelvete - och styrketräning med gummiband flera gånger om dagen, i en vecka. Bästa fall - om töjning/träning gav resultat, så kunde jag bara fortsätta med det för att få upp rörligheten. Värsta fall - ny operation. Den bomben slog ut hela mig, mer eller mindre.

En vecka senare, efter en veckas plågsamt töjande m.m., var jag på besök igen. Resultatet efter en vecka var inte tillfredsställande. Fan. Ultraljudsskanning blev bokat (900 riksdaler - måtte det visa på något positivt när det kommer skapa en krater i plånboken) för att kunna se vad som egentligen hindrar tån från att kunna röra sig fritt. Därefter blir det förmodligen tillbaka till en ortoped - dock ej samma som jag varit hos innan utan till någon som fotspecialisten vet är bra. Jag hoppas dock fortfarande på att det går att lösa utan operation...

Sjuka Ligan - Viruskrabat: 0-5

"Sikta mot stjärnorna, så kanske du når trädtopparna" - jag nådde inte ens ur sängen. Swedish League i Brösarp blev till Sjuka Ligan på Backavägen.

Mitt mål efter operationen var, som tidigare nämnts, att stå på startlinjen i Swedish League i Brösarp. Jag kom aldrig till startlinjen, inte ens tävlingen - när min start gick satt jag hemma och snorade i soffan och följde tävlingarna via datorn. Att intensivt stirra på små prickar som rör sig på en karta är visserligen underhållande det också (nej, jag är inte ironisk), men jag hade helt klart föredragit att vara på plats.

Födelsedagsbarnet som inte blivit äldre ...

Papsen hade kommit hem några dagar tidigare, dålig; smittad av folk som egoistiskt nog ska gå till jobbet oavsett hur sjuka de är. Det slutade med att några dagar senare var även jag, mams, syrran och pojkvännen dåliga - det säger väl något om denna hiskeliga viruskrabat. Poäng för tajming: 10/10. Det är väl en underdrift att säga att jag hade sett framemot tävlingarna (hade ju inte alls en nedräkning i kalendern).

Nåväl, vad är en bal på slottet? Får sikta mot nästa deltävlingar i Göteborg 23-24 april. Inte för att jag kommer att kunna prestera något i elitklassen - formmässigt är jag inte alls där jag borde vara, vilket dock har sin naturliga förklaring. Mot hösten hoppas jag däremot att vara någorlunda tillbaka.

Nu ska jag dock först och främst kurera mig helt (med födelsedagstårta - jag har visst fyllt år, kära nån). Börjar bli galen på detta stillasittande; när jag börjar dammsuga och torka golv för att få röra på mig utan att anstränga mig - då har det gått långt! ;)

Steppar vidare - 18 dagar senare.

Det är nu 18 dagar sen operationen och jag är inte i närheten av att se slutet på detta. Det vore en rejäl dos försköning av verkligheten att säga att livet som fotikappad är toppen.

Men det kunde ha varit värre, och det går över innan jag blir pensionär - dagens gnäll avklarat. Nu till det positiva; förra veckan blev det hela tre träningspass - två på gymmet (styrka och kondition) och ett på cykel. Jajamensan, trots klumpskon på ena foten funkade cykel finfint med en liten speciallösning; ett styck vanlig pedal istället för en spd-pedal. Jag och Assar, min orange-blå springare, kommer utan tvekan att få många fina pass framöver.

När jag nu går in på tredje veckan efter operation är målet fyra träningspass. En ökning med - håll i hatten - ett pass. Började idag med ett intervallpass på stepmaskinen, 8x2min (totalt 40 minuter med uppvärmning och nedtrampning), och därefter la jag till 37 minuter styrka. Träna kondition inomhus på detta vis är inget jag skulle göra i normalfallet, det går banne mig under tråkighetskategorin se-på-när-gräset-växer. Men för tillfället när mina alternativ är få, gör jag det mer än gärna. När en står där och trampar, folk slänger ett getöga eller två på mig och undrar förmodligen varför en halt och lytt tös inte vilar som normala människor skulle ha gjort; och jag vet inte om mitt brandbilsfärgade ansikte eller svetten som flödar är värst - ett jävlar anamma driver mig och jag fylls av glädje av att kunna ta ut mig. Även på en stepmaskin. Men jag kommer naturligtvis att säga upp bekantskapen sen när det är dags att springa igen, tro inget annat.

I mina framsteg kan jag även lägga till bilkörning; jodå, med små knep så funkar det - bromsa med vänster fot och använda farthållaren så mycket som möjligt ;)