Träningsläger Östersund: Finalen - Öppet Spår

Äntligen var det dags - med 45mil i kroppen skulle jag nu för första gången ta mig från Sälen till Mora på skidor!
Alarmet ringde kl.03.00 på söndagsmorgonen, en timme före avfärd. Förskräckligt tidigt om Ni frågar mig. Tre timmars sömn hade jag lyckats skrapa ihop men trots sömnbristen kände jag mig klarvaken och taggad för start.


Maj-Britt startar i Tjejvasan - Gustav Vasa

Vi (mams, Maj-Britt, Eva och jag) rullade in på parkeringen i Sälen vid 06.00-tiden och packade genast ut oss ur bilen. Vi drog nitlotten när vi valde toalettkö och kom därför senare än tänkt in i startfållan. Strax innan 07.30 kunde Eva och jag ta på oss skidorna - som vi sent dagen innan hade hämtat ut, nyvallade, men ännu inte testat. Nitlott igen! Försökte skjuta ifrån men det resulterade bara i att det släppte helt för mig - 07.33 korsade jag startlinjen där Mams och M-B hejade på mig och jag ropade tillbaka till dem "JAG HAR INGET FÄSTE!". Kanoners. Den kända långa backen kom och det var bara att göra som precis alla andra - saxa. Samtidigt som jag försökte ta placeringar genom att smita mellan här och var, höll jag noga koll på vart jag hade mina stavar. Det hände några gånger att personen bakom placerade sin skida ovanpå en utav mina trugor, som då oförstående och otåligt väntade på att jag skulle förflytta mig framåt - "ursäkta, du har skidan PÅ min truga" hade dock önskad effekt.


Jag gör ett försök till att diagonala utan fäste

Jag nådde högsta punkten utan att vara det minsta trött, kollade distansen på klockan och vart smått chockad. På 37min hade jag inte kommit mer än strax över 3km! Vilken deprimerande start.
Genast började jag att försöka leta mig fram mellan åkarna för att kunna få fritt spår och därmed kunna öka tempot. Vänsterfilen kallades för omkörningsfil men det hade sorgligt nog 90% av startfältet missat.

När jag nådde Smågan såg jag min chans att lämna fler åkare bakom mig, hällde snabbt i mig lite sportdryck och stakade sedan vidare.
Antalet kilometer kvar minskade väldigt snabbt i början, kändes som att jag knappt hann lämna Smågan innan jag nådde Mångsbodarna där jag hejades på av Mams och M-B. Drack lite blåbärssoppa som man bör göra och efter ett snabbt toabesök så var jag på väg igen mot Mora.
Jag körde fortfarande utan fäste, stakade för allt jag var värd och saxade när det vart för kraftig stigning. Fick för mig att jag skulle spara tid på att inte stanna och lägga på rött klister som jag hade med mig i mitt vätskebälte.

Jag hade inte ens klarat av halva sträckan när ryggen, korsryggen för att vara mer exakt, började att protestera. Det fanns tillfällen då jag funderade på att bryta för att det gjorde så fruktansvärt ont, värken gick från korsryggen och ned i benen. Men att bryta var bara ett alternativ om jag skadade mig, så jag bet ihop och fortsatte att staka. 


Min målgång - Jag & David

Vid kontrollerna började jag nu att hälla i mig ett glas av allt - blåbärssoppa, sportdryck, vatten, buljong och kaffe. Lite löjligt mycket, haha. För att stilla hungern tuggade jag i mig en och annan energibar under loppet.

Vid Oxberg vart värken i ryggen nästan outhärdlig, så jag överlämnade mitt vätskebälte till Mams och genast lättade värken något. Och nu hade jag verkligen gett upp alla tankarna på att lägga på mer fäste - hade jag kört så här långt kunde jag lika bra köra resten utan fäste också. Vid nästan alla kontroller fick jag rapporter om hur jag låg till gentemot mina klubbkamrater - kändes riktigt bra att jag höll de flesta bakom mig, det var bara en som höll högre tempo än mig.


Eva i Mångsbodarna - Evas målgång - Målportalen

I Eldris vart det toastopp numero två och påfyllning av mycket vätska. 9km som det då var kvar till Mora kändes löjligt lite - men kilometrarna segade sig verkligen fram. Jag hann bara precis lämna Eldris när en från Helsingborgs SOK körde om mig - nyfiken på vem det var stakade jag ikapp och sneglade upp på killen (misslyckades nog stort med att göra en diskret snegling...) och såg att det var David Arborelius. Hälsade glatt på honom och försökte sedan att trycka på ordentligt i stakningen, tävlingsmänniska som jag är ville jag helst lämna honom bakom mig.
När vi kom in i Mora park hade jag fortfarande David i hasorna, han hade gett sig tusan på att han inte skulle släppa min rygg. Så när vi svängde in på "upploppsrakan" i Mora klev David ut i spåret bredvid och stakade om mig - gjorde helt enkelt en Northug på mig - samtidigt som jag vart stängd av andra. När jag så kunde kliva ut i spåret bredvid för att spurta hade han redan fått ett bra försprång som jag inte hann ta in. Men lättad, glad och oerhört stolt åkte jag under målportalen - 90 tunga kilometer avklarade!

Baden & Annie på måndagens Öppet Spår

Trots ett riktigt sugande före, dåligt stavfäste, trängsel i spåret, inget fäste, en smärtande korsrygg - så vart jag inte avskräckt. Hade ett stort leende på läpparna under delar av loppet och mitt i allt elände hade jag riktigt kul! Härligt med all publik längs med spåret som hejade på oss åkare. Glädjande även att få höra en annan åkare ropa efter mig "härlig stakning tjejen!" när jag tryckte på i en uppförsbacke.

Sluttiden för mig blev 8h 18min 37sek. Nästa år är jag under 8 timmar!

Genom att genomföra detta bevisade jag dessutom för mig själv att jag kan, bara jag vill!

Träningsläger Östersund: Haldo Hanssons Minne

Med en vecka kvar till den stora finalen - Öppet Spår - gav jag mig på Haldo Hanssons Minne. Ett skidlopp i klassisk stil på 42km.
Termometern visade på några plusgrader och på vägen ut till Trångsviken där tävlingen skulle gå av stapeln möttes vi av - tam tam taaaam - regn. Det är då man börjar sjunga på "Singing in the rain" och låtsas som om att regn är det bästa man vet!
Nåväl - det vart i alla fall inget svårt vallaföre, det var klister som gällde helt klart.

Vi var strax under 200 som radade upp oss för start i långloppet. Jag paxade en plats längst bak, kändes som en bra idé innan start men med facit i hand så skulle jag varit lite tuffare och placerat mig i mitten. Starten gick och folk skenade iväg. De som stod längst fram vill säga. De precis framför mig skenade likt sköldpaddor... Det började med en hel del uppför, jag hade bra fäste och hade inga problem alls att ta mig uppför. Åkarna framför mig hade dessvärre inte det lika lätt och då det var fullt i alla spåren och omöjligt att ta sig förbi fick jag lugnt vänta på att fältet skulle spricka upp.
När det så började till att flacka ut och närma sig utförslöporna kunde jag äntligen ta mig förbi en och annan åkare.

Banprofilen

Efter en lång raksträcka med kraftig motvind var det dags för den tuffaste stigningen - här fick många problem med fästet och fick gå ut ur spåret för att saxa istället. Jag hade bra fäste och kunde diagonala hela vägen upp och därmed passera flertalet åkare. Mitt glid var lite sämre dock, vilket märktes under hela loppet - jag plockade så fort det gick uppför men tappade på andra åkare i de utförslöporna som var.

Min taktik för dagen var att försöka hålla ett jämnt och kontrollerat tempo, vilket jag lyckades fantastiskt bra med! Loppet var två varv på en 21km slinga och jag hade ungefär samma tid på båda varven. Det lönar sig att inte förhasta sig, hela andra varvet fortsatte jag att passera åkare under hela slingan, speciellt i den tuffa uppförstigningen då fästet var sämre för oss alla. Mitt var dock fortfarande så pass att jag kunde diagonala hela vägen upp.
När jag närmade mig en utav vätskestationerna hurrade och hejade funktionärerna och ropade till mig "OS-guld!" - det var ju tyvärr samma dag som herrarna körde OS-stafetten men vi fick bra rapportering längs med spåret om hur det gick så det gick ju an ändå ;)

Före start - Starten - Nöjd tjej efter målgång

Summa summarum; tuff bana i riktigt skitföre, pga snöbristen var spåren inte de bästa men helt okej med tanke på förutsättningarna, stavfästet obefintligt men allt som allt en riktigt bra genomkörare inför Öppet Spår. Jag är fantastiskt nöjd över att ha genomfört mitt allra första skidlopp! Hur många gånger jag trillade låter jag dock vara osagt... men i genomsnitt per mil vart det cirkus 1,4 fall, haha!

Resultat Haldo Hanssons Minne

Träningsläger Östersund - Det börjar lida mot sitt slut...

För tre veckor sen sprang jag 20 kilometer med lätta steg, utan någon smärta överhuvudtaget. Det är en fantastisk känsla när löpningen funkar så bra, när orken känns oändlig och man tar kilometer efter kilometer utan att tänka på hur långt man egentligen har sprungit.
För två veckor sen började jag känna av smärta under en skidtur, i ena hälsenan. Jag höll mig ifrån löpning och skidåkning i två dagar, tränade på gymmet ena dagen och vilade den andra dagen. 

Aktiviteter i Badhusparken - Frösön .

Därefter gav jag mig ut i spåret igen men stakade så mycket som möjligt. Det funkade och kändes bättre för var dag och nu är det inga problem för mig med skidåkningen oavsett om jag stakar eller diagonalar. Först i söndags, lite mer än en vecka efter att jag först fick ont, testade jag att jogga en runda. Efter 10-15 minuter fick jag känningar igen. 

På vintern finns det nya vägar att följa .

Vilade hela måndagen. Igår tisdag lämnade jag in skidorna för en välbehövlig slipning och då jag inte ville bli utan ett konditionspass testade jag att springa, igen. Samma sak, känningar efter 10-15 minuters löpning. Denna gång höll jag högre tempo och tog det inte lugnare när hälsenan började att protestera men pressade mig inte mer än till 35 minuters löpning.
Blir frustrerad, arg och ledsen. Ska jag för tredje året i rad behöva gå in i tävlingssäsongen och vara skadad? Om 3,5 vecka är det tänkt att jag ska springa Hallandspremiären.
Vet snart inte hur jag ska lägga upp min träning, jag har förändrat mycket sen första skadan men det har uppenbarligen inte hjälpt...

Ringde sjukgymnasten idag och bokade en tid till dagen efter min hemkomst. Hoppas innerligt på ett mirakel. Fram tills dess får jag nog lägga löpningen helt på hyllan och hoppas på att den excentriska träningen jag börjat köra på eget bevåg, en typ av omvänd tåhävning, gör någon nytta.
Och nu - gymmet.

Träningsläger Östersund - Halvvägs igenom

Halvvägs igenom mitt lilla träningsläger och det går inte som planerat. Till och från får jag lust att bara skrika och stampa i golvet som en tjurig femåring - "sluta jävlas med mig livet!" - men jag behärskar mig och drar enbart på en lite halvsur min. Det känns lite som om livet slänger fram en himmelskt doftande chokladkaka framför näsan på mig, när jag försöker ta mig en munsbit viftar livet med fingret och hånskrattar åt mig - Ajabaja, se men inte röra.

Utsikt över Frösön/skidbacken - Spikbodarna .

Sömnproblemen har fortsatt, 3 veckor och jag har ännu inte lyckats få åtta timmars sammanhängande sömn. Inte i närheten. Träningspassen har blivit färre och kortare än planerat. Som grädde på moset fick jag problem med ena hälsenan i torsdags också. Men jag är inte bitter. Okej, jag är fruktansvärt bitter, jag erkänner. Fast inte alltid. Idag kände jag mig faktiskt lika strålande som solen - hade en fantastisk tur ute i skidspåret! Strålande sol, klarblå himmel och +3 grader. Det var så att jag skymtade fjällen till och med, härligt! Det är något visst med en solig dag i ett vinterlandskap. Får dock hålla mig till stakning för att inte belasta hälsenan, men inför öppet spår så passar det mig perfekt.

När jag summerade januari månad hade jag lyckats få ihop 50 träningstimmar, vilket för mig ändå är bra, så helt missnöjd är jag inte. Nu återstår det cirkus 20 dagar på träningslägret - jag hoppas innerligt på att hälsenan ska bli bättre för var dag och tills dess att den är helt bra får jag nog avstå all löpning och hålla mig till skidåkning och gymmet. Och min mentala träning, förstås! Förmodligen är det intervallerna på bana som ställt till det för mig.